Nu råkade det vara så att min dator inte gick att laga, visade det sig när vi var i Malmö i helgen. Jag var förresten med Emil, hans syster och hans pappa på fotbollsmatch. Den nya stadion skulle vara något alldeles i särklass, SKETHÄFTIG liksom, och allt skulle bli så jävla bra på den nya arenan. Jag vet inte jag. Men jag tittar ju sällan på fotboll. Malmö FF mötte Häcken på en träningsmatch vilket innebar en massa skåningar och en Göteborgare, jag. Ju längre in i matchen vi kom, desto viktigare för mig blev det att häcken vann. Dom där jävla skåningarna betedde sig som djur - tur att min jävla skåning har något slags förnuft och inte är riktigt så djurlik som vissa andra. Häcken vann med 2-1 och jag erkänner; Jag bara njöt! När matchen var slut var min första tanke "Det är Linas pojkar det!".

Min dator mår inte bra. Inte alls. Fläkten verkar ha dött, sa emil och gav mig en påse frusna ärtor att stoppa under det som tydligen kallas CPU. Jag kan inte hjälpa att jag någonstans Hoppas på att den inte går att laga. Höhö.

Faschinerande. Bytte linser, och helt plötsligt blev världen lite annorlunda, lite skarpare, lite klarare. Det framkallar ju yrsel. Att se bra alltså.

Det är två saker som tynger mig. Två saker som känns helt omöjliga att överleva. 1; jag måste klippa mig imorgon. Sitta och skämmas som en hund medan frisören röjer runt med saxen och med jämna mellanrum förfärat och chockat skriker "MEN GUD vilket slitet hår! Har du ALDRIG gjort n hårinpackning? Jag har aldrig sett något liknande!". Efteråt får jag gå därifrån, gråtfärdig och med 29 cm kortare hår än jag bad och bönade om. 2; Breaking dawn, del 1, har inte premiär förrän i typ november. Jag vill inte vänta så länge på Edward. Det känns mycket tungt.