Övriga djur
JONAS
Jonas är våran maskot; han bor inomhus och är helt lösgående. Först hade jag tänkt mig att ha Jonas i en kompostgallerhage när ingen var hemma, men går inte att stänga in en jättekanin på ett smidigt sätt om jättekaninen ifråga inte vill vara instängd. Jonas har i stället ett litet hörn där hans mat- och vattenskål samt kattlåda finns. På nätterna myser han med oss i sängen och på dagarna ligger han oftast utslagen på dörrmattan; mitt i vägen. Nu efter kastrering börjar han lugna ner sig, men var riktigt destruktiv ett tag och har nog faktiskt bitit sönder fler grejer än Isa när hon var otäck valp. Jonas är en Fransk vädur, drygt 7 månader gammal och ca 5 kilo tung än så länge. Han är helt orädd och väldigt snäll men har gedigna tänder och jag har flera gånger vaknat av att han har tuggat på mina fötter. Creepy.
GUN OCH GUDRUN
Får är ju käckt att ha om man ska lära sig valla tänkte vi och skaffade oss ett gäng. Gun heter dom 5 vita fåren, och det svarta fåret som är mer som en hund heter Gudrun. Jag har dom tillsammans med Linnéa som gärna tar Gudrun på en koppelpromenad då och då samt klickertränar fåren med varierad (läs ingen) framgång.
MANFRED
BANAN-BERIT
Ormarna är Emils husdjur. Manfred, the green one, är en "Argentisk långnosad busksnok" eller något åt det hållet. När han blir fullvuxen ska han vara runt 160-180 lång ungefär vill jag minnas. Han är trädlevande och klättrar gärna, även om han nog faller inom kategorin för den mest osmidiga reptilen jag har sett. Han är baktandsgiftig vilket innebär att han har små otäcka huggtänder i svalget, men risken att han kommer åt att bita någon är minimal eftersom att han måste "tugga sig ner" för att få fast gifttänderna. Giftet är dessutom relativt ofarligt; ett fall är känt där en hand svullnade lite grann. Manfred är väldigt vänlig och även om han nog helst är i sitt terrarie har han aldrig varit på väg att bitas eller överhuvudtaget sett irriterad ut.
Banan-Berit däremot är inte alls lika trevlig och lägger sig gärna i "S-positionen" när hon plockas ur, själv hanterar jag henne helst inte alls. Hon är dock helt ogiftig och är bara barnet, som man ser på bilderna. Hon kommer att bli större hon också såklart och hamnar någonstans i Manfreds storlek tror jag. Berit är en Kalifornisk busksnok och är vad som tydligen kallas för en "morph". Med det menas att hon är någon slags avart eller liknande med tanke på hennes färg.
Banan-Berit däremot är inte alls lika trevlig och lägger sig gärna i "S-positionen" när hon plockas ur, själv hanterar jag henne helst inte alls. Hon är dock helt ogiftig och är bara barnet, som man ser på bilderna. Hon kommer att bli större hon också såklart och hamnar någonstans i Manfreds storlek tror jag. Berit är en Kalifornisk busksnok och är vad som tydligen kallas för en "morph". Med det menas att hon är någon slags avart eller liknande med tanke på hennes färg.
BODIL OCH SIV
Kaninerna som bor utomhus bor egentligen bara här därför att Emil är blödig. På bild ser ni lilla Bodil och "the predator" i bakgrunden. Siv har ännu inte fastnat på bild, men precis som Bodil är hon en dvärgvädur fast beige. Dom har det rätt gött ute i en gammal lekstuga där dom huserar fritt med fri tillgång till en stor hage. Vi skulle egentligen inte alls haft kaniner, men när vi hjälpte min pappas moster att flytta hittade vi en gammal sleten kanin i en gammal sleten bur med alldeles för långa klor. Hon var 8 eller kanske 9 år visade det sig och Emil sa att vi kunde ta hand om henne. Jaha sa jag då. I alla fall tog vi hem henne och köpte en kaninunge till henne i hopp om att hon skulle uppskatta lite sällskap så här på äldre dar. Det gjorde hon, men tyvärr var Gunnel som den gamla kaninen fick heta inte riktigt frisk och hon dog i somras. Då blev ju Bodil kvar ensam och så kunde hon minsann inte ha det, så vi åkte och hämtade hem Siv som gavs bort därför att barnet i familjen hellre ville behålla Sivs ungar. Så nu bor dom här, helt enkelt och får väl göra det tills någon kanske skulle vilja ha dom?
TEDDIEÄNGENS FAMILY GUY AKA BJÖRN
Den charmiga New foundlandshunden i familjen heter Björn och är mammas och pappas hund. Eller mammas, om man frågar henne. Han är dryga 5 bast och trivs bäst ute i snön eller om han fick välja själv; umgänge med löptikar ute i snön. I övrigt roar han sig med promenader och spår som han tycker är rätt skoj. Han är orädd, framfusig, glad, burdus och styr min pappa med järnhand där hemma. Det Björn vill ha, det ska Björn ha och så enkelt är det. Förutom tikar är han fullständigt galen i både viltdofter och vatten och skriker i högan sky när någon blir för högljudd i närheten av vatten.